torsdag 15 juli 2010

Alain Robbe-Grillet - Jalusi (1957)

Med fenomenologisk precision målar Robbe-Grillet i Jalusi en bild av långsamma dagar i en bananplantage i en fransk koloni. Mekaniskt utmejslade meningar beskriver hur ljuset sipprar in genom jalusierna, dalgångens bananodlingar och till synes meningslösa händelser som formar huvudpersonernas liv: en tusenfotning som mosas till en brun fläck på väggen i matrummet, tomt prat på kvällarna, buteljflaskor som ställs fram, plockas bort igen, mat som förtärs och återkommande resor till staden. På dessa resor åker A. och Franck i Francks bil för att, som de säger, uträtta ärenden. Francks hustru är sjuk, sängliggande av den tryckande hettan. Vi förstår snabbt att boken beskriver allt detta från synvinkeln hos en man som aldrig träder fram i boken, vi erfar hans närvaro bara när det dukas fram till tre personer, när det är tre stolar som placeras på altanen, riktade mot solens sista klämtande suckar på himlavalvet. Ordet synvinkel är viktigt. Även om andra sinnen har en plats i boken har det optiskt upplevda ett företräde.

Det är från makens iakttagelser vi kan dra slutsatsen att han genom jalusierna spionerar på sin hustrus förehavanden. A. som gör sig i ordning för att resa iväg, som drar kammen genom håret, som skriver på ett ljusblått brevpapper, ett stycke av vilket senare kan ses i bröstfickan på Franck. Avundsjukan tär på honom, han läser in mycket i de små åtbörder och meningsutbyten som tilldrar sig när Franck sitter tillsammans med A. på altanen. De flesta händelser återkommer i boken, lite annorlunda för varje gång, som för att visa att han spelar upp samma scener i huvudet, gång på gång, och till sin stora förtret inte kan finna något slutgiltigt, något som kan skingra alla tvivel. Ett undantag: en händelse finns bara beskriven en gång i boken, en händelse som låter läsaren ana en annalkande katastrof. Det finns annars ingen enkel kronologi i boken. Dagarna har sin gång, rutiner suddar ut varje enskildhet, allt blandas samman i minnenas töcken.

När Robbe-Grillet publicerade sina första romaner i början av 50-talet blev han starkt kritiserad för den upplevda bristen på narrativ. Det optiska i Robbe-Grillets berättarkonst var förvirrande för kritiker och den stora publiken. Senare hyllades han som den nya romanens kanske främsta företrädare på 50-talet. Robbe-Grillet ville bryta sig loss från den traditionella romanen, där psykologi och anekdotiskt berättande spelade stor roll. Han gjorde detta genom att förlita sig på läsaren. Det finns ett existentiellt tomrum i Jalusi, på vilket läsaren kan projicera sina egna aningar och förväntningar. Samma tomrum återkommer i Ifjol i Marienbad, Alain Resnais film till vilken Robbe-Grillet skrev ett filmmanus. Det förekom inget egentligt samarbete, Robbe-Grillet har understrukit att han inte hade något att göra med själva filminspelningen. Med det sagt: samma existentiella tomrum återkommer i filmen, där vackra bilder blott låter ana en underliggande berättelse.

Jalusi är en utsökt liten skarvad bok, där tragedi och verkliga känslor gömmer sig bakom till synes torra beskrivningar av livet i en bananplantage. Boken avhåller sig från det uppenbara och vulgära, ger oss makens tankar och känslor endast antydda genom beskrivningar av meningsutbyten, enkla förehavanden och åtbörder. Boken ger oss en given tolkningsram, allt därutöver är lika fullt av möjligheter som livet själv. Det finns något befriande i detta.

Betyg: 7/10

2 kommentarer:

  1. En av alla böcker jag skickat tillbaka till mamma oläst... Din recension var dock mer lockande än hennes argumentation...

    SvaraRadera
  2. Tack! Kul att se att din blogg sprattla till för resten.

    SvaraRadera